– Take protection behind the wall, ropar den israeliska kvinnan åt oss med metallisk mikrofonröst där hon sitter bakom sitt skottsäkra glas. Platsen är Erez, gränspassage till Gaza. Vi, en journalist från AiP, vår palestinska chaufför och jag, har redan väntat flera timmar på att få komma igenom. Vi hör hela tiden israeliska bomber detonera och på avstånd ser vi de svarta rökpelarna torna upp sig när dom träffar sina mål. Palestinierna svarar med sina hemmagjorda Qassamraketer. Bombkrevaderna låter plötsligen mycket nära och det är då hon skriker åt oss att vi ska sätta oss bakom en ca meterhög stenmur som avskiljer den jättestora tomma parkeringsplatsen och grindarna in till själva terminalbyggnaden. Det skriver Palmecentrets Viola Furubjelke efter ett besök nyligen i Gaza där hon deltog i Palmecentrets konferens om Dialog och försoning mellan palestinier.

Vi kom hit vid halv fem - nu är klockan snart sju – och klockan åtta stänger gränsen. Vi har alla nödvändiga tillstånd men kan ändå inte få något svar på varför hon inte släpper i oss. På andra sidan väntar en mottagningskommitté från universitetslärarnas fackliga organisation (UTSP) och min medarbetare Faraj Abu Iseifan som tillsammans med mig förberett den konferens som jag ska invigningstala på. Konferensen handlar om att Hamas, al Fateh och de andra palestinska fraktionerna måste sluta att bekämpa varandra och börja samarbeta. De är oroliga och vi utväxlar sms om läget hela tiden.

Medan vi väntar kommer några enstaka palestinier som vill passera. De flesta som fått tillstånd att resa ut och komma tillbaka har vanligtvis fått det för att uppsöka sjukhus. En man och en kvinna kommer skjutande på en illa medfaren rullstol. I den sitter ett barn utan ben och med bara en arm. Handen på den kvarvarande armen är också i bandagepaket. Dom som får en chans att tillfälligt lämna Gaza tar förstås möjligheten att handla med sig hem några av de åtråvärda vardagsartiklar som inte går att få tag på inne i Gaza. Det är upprörande scener av förnedring som utspelas framför våra ögon.

En man kommer bärande på fyra stora plastkassar. Den unga israeliska vakten beordrar i mikrofonen mannen att packa upp en påse i taget och lägga ut allt på bordet framför den glasruta bakom vilken hon sitter. Han tar upp några inplastade leksaker uppenbarligen till sina små barn, vars plasthöljen han måste riva upp. Han har också några verktyg och får lägga dessa åtsidan. Det förefaller osäkert om han ska få ta dom med sig. I nästa påse har han använda, lakan och underkläder som han beordras att veckla ut samt vifta med "kalsongerna" framför glasrutan. När hon sedan ger klartecken för honom att packa ner allt utom verktygen blir han nervös och en av påsarna går sönder. Jag står bredvid och gör en ansats att vilja hjälpa honom men blir beordrad att ställa mig en bit ifrån. Jag tror att det är min upprördhet över detta som gör att jag inte känner någon egentlig rädsla trots att vi faktiskt står mitt i en av de kraftigaste Israeliska attackerna på Gaza sedan förra sommaren.

Jag kan inte låta bli att fundera över om dessa unga israeliska kvinnor lugnt kan åka hem till sina egna familjer efter att ha utsatt andra medmänniskor för all denna godtyckliga och förnedrande behandling? Kan dom gulla med sina barn, läsa godnattsaga och kramas utan att tänka på de palestinska barnen? Det är ju väl känt att ockupationsmaktens metoder är brutaliserande och att det urholkar moralen i det israeliska samhället. I den meningen är israelerna själva offer.

Klockan blir halv åtta. Mörkret har fallit och vi förstår att vi inte kommer att få passera idag. Vi begär våra pass tillbaka och förbereder oss på att åka tillbaka till Jerusalem för övernattning. Vi får göra ett nytt försök tidigt i morgon bitti. Då är det torsdagen den 28 februari och konferensen ska börja klockan tio. Om vi åker senast sju så bör vi hinna.

Nästa morgon går allt som på räls. Det är en ny gränsvakt och vi behöver bara vänta några minuter medan hon kollar våra papper. När vi tagit oss igenom den surrealistiskt folktomma teminalbyggnaden och dom många fjärstyrda grindarna, kommer vi så ut på ett dammig och sönderbombad väg och där möter våra värdar. Glädjen är stor över att vi lyckats komma igenom och jag inser att för palestinierna i Gaza så kan man aldrig räkna med att kunna genomföra det man planerat för det finnas alltid något steg som kontrolleras av israelerna.

Från gränsen till konferensen i Gaza stad är det några kilometer och vi passerar genom byar och flyktingläger. Överallt är det massor av barn som leker eller sparkar fotboll och återigen förundras jag över det jag också sett på andra krigsdrabbade platser, nämligen att driften att försöka leva ett normalt liv trots misär och direkt livsfara är förunderligt stark.

Många hus är skadade eller raserade av bomber. I Gaza ser jag spåren av de bomber som fälldes igår medan vi stod och väntade på den andra sidan bland annat inrikesministeriets och fackföreningsrörelsens hus i Gaza.

Två års arbete för Dialog och försoning
Dialog och försoning mellan palestinier är det bärande temat för vår konferens och en stor banderoll med detta budskap hänger på väggen utanför lokalen. Konferensen har samlat 190 deltagare. Det är akademiker och intellektuella, parlamentariker och före detta ministrar, borgmästaren i Gaza och ett stort antal journalister. Styrelsen för UTSP står i ”receiving line” och jag blir varmt mottagen. Jag blir presenterad för företrädare för olika palestinska grupperingar. Här finns Hamas, al Fateh, Islamic Jihad och de olika palestinska bokstavskombinationerna PFLP, DFLP med flera. På storduk i fonden finns deltagare från Västbanken med på länk.

Jag fylls av stolthet över att Palmecentret äntligen, efter snart två års arbete för inompalestinsk försoning lyckats få till stånd denna konferens mellan de rivaliserande palestinska fraktionerna. Dom som har kommit är i många fall betydande representanter för sina organisationer. I sista stund hade den person som skulle inledningstala för Fateh meddelat förhinder på grund av ”tandvärk”. Det var förstås en missräkning men det fanns andra al Fateh representanter bland deltagarna. Flera av talarna i konferensen till exempel Dr Ahmed Yossef, som är Ismael Hannyia's närmaste rådgivare har tagit stora personliga risker för att komma till konferensen vilket tydligt illustreras av att den genomförs mot en ljudkuliss av israeliska attackhelikoptrar och palestinska Qassamraketer.

En efter en stiger företrädarna för olika palestinska grupperingar upp i talarstolen och uttrycker sin tacksamhet mot Palmecentret och beskriver hur mycket det betyder för dom och få stöd och att bli sedda i den svåra isolering som blockaden mot Gaza innebär. Flera talar om nödvändigheten av att den inompalestinska konflikten biläggs så att palestinierna kan stå starka i förhandlingarna med Israel och vara kapabla att genomförda eventuella överenskommelser.

När jag i slutet av konferensen säger adjö, kommer en deltagare tillhörig al Fateh fram till mig. Han tar mina händer och säger påtagligt rörd. ”Du har sagt till oss precis det vi behöver höra. Det är sant att dom enda som vinner på att vi slåss är dom som inte vill ha fred. Vi måste sluta slåss mot varandra!” Konferensen utmynnar i en gemensam deklaration som förmodligen är ett av de viktigaste dokumenten som antagits sedan Hamas tog över makten i Gaza i juni 2006.

Den här konferensen har föregåtts av en intensiv kontaktverksamhet gentemot parterna från Palmcentrets sida. Våra mångåriga goda kontakter med al Fateh och har vi bland annat Sten Andersson, Lena Hjelm-Wallén och Anna Lindh att tacka för. Socialdemokratiska utrikesministrar har med sina rakryggade ställningstaganden i Mellanösternfrågan gjort det lätt för oss att än idag bygga förtroendefulla kontakter också med andra viktiga aktörer i Mellanöstern.

Västvärldens hyckleri
Att Palmecentret överhuvudtaget inledde detta projekt trots omvärldens bojkott av Hamas beror på att vi tror på dialog och respekt för demokratiska val. Vi är dessutom beredda att leva som vi lär till skillnad mot västvärldens hycklande regeringar som utan att rodna kan vara med om att först bygga upp palestinska demokratiska institutioner för att kort därefter bidra till att sätta dom ur spel. Att ena dagen predika demokrati för att den andra visa prov fullständig respektlöshet för demokratiska val, att fortsätta att tala om en fredsprocess men samtidigt underlåta att protestera när Israel bombar Gaza sönder och samman, gång efter gång medan en och en halv miljon människor hålls inlåsta i detta fängelse.

EU’s och västvärldens svek har så i grunden skadat palestiniernas tilltro på omvärlden så jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att reparera relationen till Palestinierna? Kan vi någonsin mera få Palestinierna att tro på demokrati? Det kanske går, men då krävs det en fullständig omsvängning av politiken på flera håll.

EU måste engagera sig konstruktivt i konflikten och sluta gå i den amerikanska administrationens ledband. Unionen behöver en självständig utrikespolitik innan man ens börjar tänka på en gemensam utrikesminister. EU har en viktig roll att spela och måste förmås att göra så.

De viktigaste åtgärdena är i tur och ordning:
- Lyft blockaden mot Hamas.
- Uppmuntra försoning mellan al Fateh och Hamas och ge stöd till en omedelbar vapenvila mellan Hamas och Israel
- Stöd därefter bildandet av en ny palestinsk samlingsregering.
- Kräv att Israel släpper de till fängslade parlamentarikerna från 2006 års val så att den palestinska parlamentet kan börja arbeta.
- Involvera Syrien i fredsprocessen
- Ställ symmetriska krav på parterna. Gör upp med "dubbla standards"

EU måste förmås att lämna den symbolpolitik som hittills ställt ensidiga krav på Hamas, till exempel kravet om ett "de jure" erkännande av den israeliska staten. Om man tror på bojkott som metod så måste man i konsekvensens namn också bojkotta de flesta andra arabländerna av samma skäl. Vidare borde man också ställa motsvarande krav på den israeliska regeringen vars koalitionsparti Yisrael Beitenu och dess premiärminister Avigdor Lieberman förnekar rätten till en palestinsk stat inom -67 års gränser.

Många menar att fred i Mellanöstern inte kan uppnås utan ett starkt amerikanskt engagemang. Just nu tror jag emellertid en EU-politik baserad på de värderingar som Unionen säger sig stå för är mycket viktigare. USA har alltjämt en viktig roll framförallt i relation till Israel. Däremot måste dom avstå från sin manipulativa politik gentemot palestinierna. Först härefter kan en eventuell fortsättning av Annapolisprocessen fortsätta.

Organisationer som Palmecentret kan visserligen kratta manegen för konstruktiva samtal men vårt arbete måste följas upp av rakryggade politiska beslut såväl i Stockholm som i Bryssel och Washington. Det skulle ligga väl i svensk tradition att ta ett sådant initiativ men Carl Bildt väljer istället att stödja den amerikanska politiken trots att han säkert inser dess förödande verkan. Det är i dessa stunder som man saknar Olof Palme som mest. Hans kloka ord från talet på Sergels Torg 1968 äger universell giltighet och fastän ämnad för Vietnamkriget är orden lika applicerbara på dagens Mellanösternkonflikt.

……”Demokratins mål kan aldrig nås med förtryckets medel. Man kan inte rädda en by genom att utplåna den - bränna åkrarna, förstöra husen, spärra in människorna eller döda dem.”

Under söndagen arrangerade SSU ett seminarium där unga representanter från Fatah, Hamas och SSU deltog. Utgångspunkten var att tala om framtiden för unga i Mellanöstern.

Samtalen mellan de olika palestinska organisationerna och SSU är ett steg i SSUs arbete för att öka dialogen för att stoppa våldet och skapa fred mellan Israel och Palestina.

– Efter 50 år av krig och av ockupation är det dags för en tvåstatslösning – något som palestinierna utlovats och hoppats på så länge. Vi är oroliga för vad som händer i Gaza just nu. Området är avstängt och under attack. I går dödades tio personer och dagen dessförinnan fyra.

Det sade Palmecentrets generalsekreterare Viola Furubjelke under ett seminarium på Bokmässan i Göteborg. Tillsammans med Ulf Bjereld diskuterade hon hur en fredlig utveckling i Mellanöstern bäst kan stödjas. Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och medlem i Sveriges kristna socialdemokrater Broderskapsrörelsen.

Den komplicerade relationen mellan Palestina och Israel försvårades ytterligare med Hamas valseger 2006. Segern kom som en överraskning och eftersom Hamas var terroriststämplat, bland annat av USA, försattes det nya styret i blockad – trots att alla bedömare var överens om att det var det mest demokratiska valet någonsin i Mellanöstern. Det dubbla budskapet att uppmuntra till demokratiska val och sedan inte respektera resultatet skapade misstro. Men även Hamas konkurrent Al Fatah-partiet vägrade att acceptera valutgången.

– Fatah reagerade med bitterhet och våldsamheter och möjligheten till en samlingsregering saboterades både inifrån och utifrån. Nu måste omvärlden pressa på för att en ny samlingsregering bildas och samtidigt lova att stödja den. EU måste i förväg garantera att om så sker så kommer den inte bojkottas, menade Viola Furubjelke.

Förra hösten startade Palmecentret en kampanj kallad ”frediMellanöstern.nu”. I den politiska plattformen anges att man ska ”ha kontakter med alla relevanta parter i konflikten”. Arbetarrörelsen har sedan länge haft kontakter på alla nivåer inom Al Fatah som är samarbetspart inom det s k partistödsprogrammet. Relationer som byggts upp bland annat av f.d. partisekreteraren och ordföranden i Palmecentret, Sten Andersson. Kontakterna har sedan vårdats och utvecklats av Palmecentret och dess medlemsorganisationer. Genom de projekt arbetarrörelsen bedriver på Västbanken och Gaza har man dessutom dagliga och vardagliga kontakter med människorna som bor där – oavsett om de stöder Al Fatah eller Hamas.

– Hamas demokratiska valseger blev ett moraliskt dilemma och den fortsatta politiken gentemot Hamas har varit katastrofalt kontraproduktiv, menade Ulf Bjereld och fortsatte:

– Från ett folkrättsligt perspektiv måste jag understryka allvaret i situationen. Isolering som politisk strategi fungerar bara om det finns ett folkigt stöd i landet – som det gjorde i Sydafrika på sin tid. Det måste också finnas en internationell enighet om isolering. Inget av detta var uppfyllt när Hamas bojkottades.

Omvärlden satte upp tre krav på Hamas: att erkänna Israel, acceptera ingångna avtal med Israel och avstå från våldsanvändning. Det var ensidiga krav – inga krav ställdes på Israel.

– Men isoleringspolitiken visade sig vara kontraproduktiv eftersom den inte stärkte de pragmatiska krafterna inom Hamas. Tvärtom, de inom Hamas som förordar den politiska vägen har fått allt svårare att göra sig gällande Dessutom är nu Gaza och Västbanken isolerade från varandra. Det är i praktiken två stater med två regeringar, inget sammanhållet land och snart inget hopp, fortsatte Ulf Bjereld

I Sverige börjar det bli allt större enighet kring att isoleringspolitiken var ett misstag. Såväl Carl Bildt, som Gunilla Carlsson och Mona Sahlin säger nu att isoleringsstrategin var fel.
Mona Sahlin har dessutom tydligt uttalat att en dialog med Hamas är nödvändig.

Ulf Bjereld funderade på om det finns en risk i att bjuda in till dialog. Skulle det, istället för att stärka de pragmatiska krafterna inom Hamas kunna stärka dem som motarbetar förändring?, undrade han.

– Jag kan inte se att det är fel att inleda en dialog det är tvärtom en nödvändighet. Hamas utsätts idag för hårda inre påfrestningar mellan mycket militanta grupper och dom som alltjämt sträcker ut en hand och vill samregera med Fatah.

Hon såg dock ett reellt hot att polariseringen inom Hamas blir tydligare:

– De som ville att Hamas skulle välja den politiska vägen och därmed att underkasta sig demokratiska processer trodde att de skulle bli erkända av omvärlden. Men istället blev de bespottade – trots att Hamas ensidigt höll en vapenvila med Israel i 1,5 år. De som till en början stödde en politisk väg börjar därför nu tveka. Det finns en uppenbar risk att det blir en polarisering inom Hamas – och kanske till och med att Hamas spricker, sade Viola Furubjelke. Om vi inte bryter deras politiska isolering kommer mer militanta fundamentalistiska organisationer att rekrytera i Gaza. Organisationer som i jämförelse, skulle få Hamas att framstå som en mild västanfläkt. Det finns ännu möjligheter att skapa dialog och bidra till försoning, möjligheter vi måste utforska – annars kommer vi ångra oss, underströk hon.
USA vill nu att en fredskonferens genomförs i november. Viola Furubjelke underströk att om inte Fatah och Hamas inlett en dialog redan innan dess kan det bli bakslag:

– Dialog och försoning krävs innan det är möjligt att gå vidare till fredsförhandlingar och en lösning tillsammans med Israel, menade hon.

USA är den enda parten som har den praktiska möjligheten att sätta igång fredsprocessen, eftersom USA kan påverka Israel. Men efter Libanonkriget förra året står USA inte högt i kurs. Det gör att EU:s roll nu blir allt viktigare och där kan Sverige vara drivande.

Den beröringsångest som finns gentemot islamisterna håller inte, menade Viola Furubjelke och Ulf Bjereld påpekade att Sverige har en tung tradition att ta stöd från:

– För 30-40 år sedan sågs PLO som en terroristorganisation. När Sverige tog kontakt kritiserades vi först, men pragmatiken tog överhanden. På 60-70 talet var stödet för Israel mycket starkt i Sverige, men idag är stödet ungefär jämnstarkt för Palestina och Israel.

Det är faktiskt lätt att vara svensk socialdemokrat i Mellanöstern, konstaterade Viola Furubjelke:

– Vi har haft mångåriga kontakter, ledda av Sten Andersson, Olof Palme och Anna Lindh, bland andra – både med palestinier och israeler. Vi har ingen dold agenda och det ger trovärdighet, underströk Viola Furubjelke.

– Det är nu dags att två stater bildas, sida vid sida. Israel måste erkänna 67-års gränser, återge ockuperad mark, riva muren, utrymma bosättningar och ge kompensation till palestinier som inte kan återvända till sina hembyar. Folkrätten måste respekteras, sammanfattade Ulf Bjereld.

Text: ANKI WOOD

Idag utkämpas ett intensivt ordkrig mellan Abbas lojalister och Hamas. Omvärlden har stött den palestinska presidenten Abbas och helt isolerat Hamas från den politiska scenen. Tydliga sprickor mellan palestinier fördjupas och den största och viktigaste frågan just nu är hur man enar det palestinska folket igen. Utan ett enat Palestina kan ingen politisk fred uppnås. Utan ett enat Palestina riskerar alla samtal och överenskommelser mellan Abbas och Olmert att brytas. Utan ett enat Palestina kommer Gaza att fortsätta utvecklas mot ett svart inferno. Enighet kan aldrig skapas med vapen, utan måste initieras via dialog och kritiska samtal.

Situationen i Mellanöstern är svår. Medan utvecklingen i Gaza är värre än på mycket länge fördjupas samtalen mellan Israels premiärminister Olmert och den palestinska presidenten Abbas. De interna striderna mellan Hamas och Fatah har fått förödande konsekvenser för den 1,5 miljoner stora befolkningen på Gaza. FN:s senaste rapport visar att över 90 procent av Gazaborna är direkt beroende av humanitärt bistånd. Den senaste tiden har gränserna till Gaza endast varit öppen för färdig mat och speciella mediciner. Ekonomin i Gaza är därför helt utraderad. Enligt Norsk Folkehjelp på plats finns inte ens glödlampor att köpa på marknaden i Gaza City. Det innebär de facto att om lampan går sönder så förblir det mörkt till dess att isoleringen bryts.

Mona Salin besökte Palestina och Israel i början av september. Resan hade tre syften. Dels vill Mona Salin skaffa sig ett eget nätverk i regionen med socialdemokratiska systerpartier i Israel och Palestina. Hon träffade därför företrädare som Abu Alah från Al Fatah, Ehud Barak från Labour och Jossi Beillin från Meretz. Män som alla varit aktiva och ansvariga för utvecklingen i Mellanöstern. De är inga duvungar utan kan spelet och har lärt sig retoriken. Mona Salin sa efter resan att Abu Ala, partisekreterare i Al Fatah, lovat en kongress för Fatah inom 1 år. Till dess ska Socialdemokraterna välkomna en delegation från Fatah för förberedelser. Mona Salin ville även se det som hon tidigare endast läst om. Hon besökte bland annat Jenin och Qalkilia, två städer i nordvästra Palestina. Där upplevde hon " Muren som omringar och stänger in människor". Men Mona Sahlins resa hade även syftet att diskutera relevanta och politiska frågor. President Abbas fick tydligt höra Socialdemokraternas syn på splittringen mellan Hamas och Fatah och att stödet för en samlingsregering finns kvar från våren 2007.

Mona Sahlin träffade i våras president Abbas tillsammans med bland andra Palmecentrets generalsekreterare Viola Furubjelke. Abbas vädjade under mötet om stöd till den dåvarande samlingsregeringen som innehöll ministrar från både Fatah och Hamas. Han sade att regeringen riskerar att falla om inte omvärlden erkänner densamma. Minuter efter mötet gick Sahlin, Abbas till mötes och deklarerade tydligt att hon kräver att omvärlden erkänner samlingsregeringen. Dock var hon nästan ensam med detta krav, endast den norska regeringen gjorde samma sak. Bara veckor efter Mona Salins möte med Abbas kollapsade Gaza av interna strider mellan lojalister från Hamas och delar av Fatahrörelsen. Det blev de blodigaste sammandrabbningarna någonsin mellan palestinier och över hundra personer fick sätta livet till. Resultatet bortsett från allt blod var som Abbas befarat tidigare att regeringen skulle falla.

Socialdemokratin har en lång tradition av arbete för freden i Mellanöstern. Mona Salin fullföljer detta genom en uttalad vilja till dialog med relevanta parter i regionen, inklusive Hamas. Det är just den inställningen som saknats från omvärlden de senaste åren. Det är just de orden som kan ge Mona Sahlin och socialdemokraterna en roll att spela i Mellanöstern. Fredsfrågan och demokratin måste värderas högre än partilojaliteter. Det gäller för Mona Sahlin att när tiden och platsen är rätt att omvandla orden till handling. Det är först då Socialdemokratin spelar en roll igen i Mellanöstern.